Jag ska vara ärlig. När vi bestämde oss för att stanna hemma i sommar istället för att resa bort, kändes det först som ett nedköp. Vännerna hade bokat resor till varma platser, andra hade hyrt stugor vid havet. Själva satt vi och räknade på vad vi hade råd med – och kom fram till att en sommar hemma faktiskt var det mest rimliga. Det var inte så att vi inte ville resa. Men när man har renoveringsdrömmar, ett gammalt tak som snart behöver bytas och barn som växer ur sina kläder snabbare än man hinner med, ja – då får något annat vänta.
Och vet du? Det blev faktiskt bättre än jag trodde. Inte på det där glittriga, ”vi gjorde så mycket” sättet. Utan mer… mjukt. Lugnt. På riktigt.
Vi bestämde från början att om vi ändå skulle vara hemma, så skulle vi göra det till något att se fram emot. Vi byggde inte om halva huset, men vi tog tag i några små saker. Målade staketet. Rensade förrådet. Fixade en liten plats på tomten där man kunde sitta i kvällssolen och grilla marshmallows. Och varje litet projekt kändes som ett gemensamt äventyr.
Det handlade inte om att göra mycket – utan om att göra rätt saker. Sånt vi annars aldrig har tid för, eller ekonomi för eftersom vi inte undersökt det där med att ta ett företagslån. Vi lagade mat tillsammans, gjorde utflykter i närområdet, och badade i sjön flera gånger i veckan. Barnen trivdes, kanske för att dagarna inte var så schemalagda. Vi kunde ta sovmorgon, äta frukost ute, läsa bok i hammocken mitt på dagen.
Men det fanns också något annat som hände. Något jag inte riktigt väntade mig. Vi började prata mer om vad vi faktiskt vill lägga våra pengar på. Vad som är värt att prioritera. För en vecka i Spanien hade säkert gett oss sol – men den hade inte gett oss ett fungerande förråd, eller en ny budget för hösten som faktiskt kändes realistisk. Genom att vara hemma, sparade vi mer än vi trodde. Och det kändes plötsligt bra att vara där vi var.
Det finns något vackert i att göra det bästa av det man har. Att se sitt eget hem med nya ögon. Jag upptäckte platser i min egen trädgård jag knappt lagt märke till tidigare. Jag insåg att en picknick på filten på gräsmattan kan kännas minst lika speciell som lunch på ett café i stan – bara man är där med rätt människor.
Så i år blev sommaren kanske inte den mest händelserika. Men den blev varm, jordnära och – framför allt – hållbar. Ekonomiskt, men också känslomässigt. Och jag tror faktiskt vi alla kände oss lite mer utvilade än efter de där somrarna då allt ska hinnas med.
Nästa år kanske vi reser igen. Men jag kommer alltid minnas den här sommaren. Hemestern som började med sparsamhet – och slutade i något mycket större än vi trodde.