Den första versionen av en kravspecifikation är nästan alltid den längsta. Det låter bakvänt, eftersom man gärna tror att ett projekt växer ju mer man tänker på det. Den som har följt några beställningar av verksamhetssystem från idé till avtal känner ändå igen mönstret. Utkast ett är en önskelista, utkast två är en förhandling och utkast tre är det som faktiskt ska byggas.
Lägg de tre dokumenten bredvid varandra. Det som ströks säger ofta mer om verksamheten än det som blev kvar.
Från önskelista till beslut
I första utkastet har varje avdelning fått skriva in sitt. Säljarna vill ha en bättre översikt i CRM-systemet. Ekonomi vill ha export till bokföringen, lagret vill skanna streckkoder i mobilen och ledningen vill ha en instrumentpanel med allt på en gång. Ingen av önskningarna är orimlig.
Problemet är att listan beskriver vad folk vill se, inte vad som ska hända med datan. När andra utkastet skrivs börjar frågorna komma. Varifrån kommer kundnumret? Vem får ändra en order efter att den har skickats? Vad händer när två system säger olika saker om samma kund?
Då brukar listan krympa av sig själv. En del önskemål visar sig vara samma behov, beskrivet från olika håll. En del finns redan i system man har, bara inte inställda. Och några punkter stryks för att ingen kan säga vem som ska använda dem.
Mönstret har undantag. Skrivs första utkastet av en enda person, ofta den som ska använda systemet mest, kan det bli snålt i stället, och då är det andra utkastet som sväller när resten av organisationen märker att den inte blev tillfrågad. Det är fullt möjligt att resonemanget här säger mer om beställare med många avdelningar än om små företag där tre personer delar på allt.
Det som överlever strykningarna är för övrigt sällan de stora önskemålen. Det är de små, de som någon sa på ett möte och som ingen riktigt vill ta ansvar för att ta bort.
Krav utan ägare
De punkterna klarar sig längre än de borde. De låter bra när någon säger dem högt och saknar ägare efteråt. Rapporten som ska visa allt. Notisen som ska gå ut så fort något ändras. Integrationen mot ett system som ändå ska bytas ut nästa år.
Varje sådan punkt kostar två gånger. Först när den byggs, sedan varje gång något annat ändras och den måste testas igen. Kod som ingen använder är inte gratis bara för att den redan är skriven. Den ska uppdateras, säkras och begripas av nästa utvecklare som öppnar projektet.
Hur hårt man ska stryka är däremot inte givet. En del menar att man ska skära ner rejält och bygga till senare, eftersom en funktion blir billigare när behovet är bevisat. Andra påpekar att vissa saker, som behörigheter och loggning, är betydligt dyrare att lägga in i efterhand än att planera från början. Ett internt verktyg med kort livslängd tål den första hållningen bättre än ett system som ska hantera personuppgifter under många år.
Ett användbart test är att fråga vem som märker det om funktionen saknas den första månaden. Blir svaret ingen kan den vänta.
Budgetmånaden
Testet förutsätter att någon har tid att ställa frågan, och tid är just det som brukar saknas när kravlistan skrivs under hösten. För många företag är november månaden då nästa års budget spikas. Det gör att listorna ofta kommer till i fel ordning. Först kommer en summa, sedan ett dokument som ska motivera den. Utkast ett får då bära både önskemål och argument för pengarna, och blir längre än det behöver vara.
Ett annat upplägg är att låta budgeten täcka arbetet fram till ett tredje utkast och en första, avgränsad leverans, och vänta med resten tills man vet mer. Det är svårare att få igenom när budgetprocessen kräver en siffra för hela året. Ledningar som har köpt utveckling i etapper förut brukar ha lättare att acceptera det. För den som aldrig har gjort det kan upplägget se ut som att leverantören vill hålla dörren öppen för fler fakturor.
I praktiken är det ändå ofta leverantören som får driva strykningarna. Synsättet Webringcode arbetar efter i sin systemutveckling är att den kod som aldrig skrivs är den som är lättast att underhålla, vilket gör att en stor del av förarbetet går ut på att ta bort snarare än att lägga till. Det kräver en beställare som tål att höra att en önskad funktion inte behövs ännu.
Det omvända förekommer också. En leverantör som säger ja till allt i utkast ett har inte gjort beställaren någon tjänst, även om offerten ser generös ut. Kostnaden syns först när systemet ska ändras för första gången.
De strukna punkterna brukar hamna i papperskorgen tillsammans med de tidiga utkasten. Det är lite synd. Om ett år, när någon undrar varför systemet inte skickar en notis vid varje ändring, är den gamla versionen av kravlistan ofta det enda som visar att frågan faktiskt ställdes, och vem som sa nej.